16 år och skör, så skör.
Din arm yr genom luften, den träffar taket, det spricker, som sprickor i hennes själ spricker taket, det går sönder.
Det flyger träbitar över henne, som ett regn med hagel.
Hon är äcklig, vidrig, inte någonting värd.
Ingen vill ha henne, ingen vill ha en flicka som henne, liten och skör. Ingenting värd, absolut ingenting.
Fel kläder, fel smink, fel attityd. Ingen vill ha henne, ingen, absolut ingen.
Orden, orden du sa, allting du gjorde. Tiden går vidare, många glömmer, men hon glömmer aldrig, orden du sa.
En skör ungdom, en skör själ, en osäker blomma som var på väg att blomma ut. Du ville förstöra,
krossa och förinta.
I dolda rum, när ingen såg, sa du orden, orden som krossade, förstörde. Henne.
Du kasta ut henne, skrikande i panik stod hon där, kall och frussen, du bad henne gå, gå hem. Utan skor, utan skor, i strumpor bad du henne gå, gå hem i kylan. Du skrek, som du skrek..
Hon grät, tysta tårar föll ner för hennes kinder.
Allt, du var hennes allt, den enda människan i världen som älskade henne, utan dig var hon ingenting.
Du var hennes kraft, hennes ben, hennes allt.
Där stod du, skrek, slog och hatade. Du hatade henne, du var hennes allt, och du hatade.
Förvandligen, förlusten av vänner, förlusten av sig själv. Du tog allt, du förvandlade henne, till din, till din prinsessa, som ingenting var värd. Du tog hennes hjärna, ändrade hennes ord till dina, du hade henne i ditt grepp, i din fångenskap, i ditt koppel. Som en lydig hund följde hon dig genom livet, var din bästa vän. Du stal hennes själ, du tog allt, gjorde det till ditt.
Ingen vill ha henne, ingen vill ha en flicka som hon, liten och skör. Ingenting värd, absolut ingenting.
Orden som aldrig försvinner, som alltid finns kvar, i det mörka rummet, där träbitar yr.
Hon slet sig loss, från ditt grepp slet hon sig loss, ensam, kampen, kampen om livet hade börjat. En lång väg,
en lång traglig väg väntade, för att få tillbaka livet, själen. Själen du tog och krossade.
Här är hon nu, stark, trygg och modig. Vem är du? Vem blev du?
